Hej!

Jag vill dela med mig av en intervju som jag har gjort. Den handlar om min älskade mamma som är multisjuk men håller trots det fast vid sin humor och kärlek.
Hon har mycket att dela med sig av och hon är en kämpe. Jag har gjort ett inlägg tidigare om henne som jag länkar till längre ner i inlägget.

Hur ser du på livet?
Det är ju nånting som alla går igenom med både bra och jobbiga erfarenheter. Hur svårt det än kan vara så blir det alltid ljust till slut. I den här svåraste stunden, när man befinner sig där och det känns som att man sitter väldigt trångt, och har nästan tappat hoppet, så kan det inte bli värre ändå. Sen händer det någonting som gör att det lättar. Det finns alltid en sol bakom molnen. Alla har ju sina svåra dagar, för mig känns det ju bra om jag kan underlätta för någon annan och hitta de där solstrålarna. Då mår jag bra. Livet är inte bara en kamp, utan det är så mycket glädje också och små saker som gör att man känner att man har det bra iallafall. Trots min sjukdom som gör att jag har syrgas dygnet runt. Jag har vant mig vid att ha syrgas dygnet runt men från början var det jättesvårt, men man vänjer sig med allt fast man inte kan tro det.

Vill du berätta lite om din sjukdom?
Jag har en sjukdom som heter PAH som jag fick diagnos på för lite mer än 6 år sedan. Jag hade väldigt svårt att andas, kunde ibland kanske gå två steg i taget sen var det totalt slut på energi. Kämpade på och den här sjukdomen är inte så vanlig och den är obotlig. Den är svårdiagnostiserad. Gick till många läkare under en längre tid, tappade mycket vikt och hår. Jag visste att det var något som inte var så bra. Den gör att blodkärlen krymper och man har svårt att syresätta sig. Sjukdomen sitter i blodkärlen i lungorna. Det var min dotter Karolina som såg att jag var blå på kinderna och då blev det akuten. Min syresättning var på 64% och nästa morgon sa läkaren att hade jag inte kommit då så skulle jag inte längre ha suttit på sängen. Det var i sista stund. Jag hade haft en känsla av det, att jag kommer att dö om jag inte får hjälp men ingen inom vården lyssnade på mig innan dess.

Sen vände allt när jag fick komma till sjukhuset och fick syrgas hur svårt det än var från början. Jag hade en slang på 15 meter så att det räckte till toan, vissa har fotboja men jag har en slang. “Hon skrattar”
Jag övade lassokastning, och sa till personalen att jag skulle fånga lite renar, men jag hittade inga renar.
Det tog så mycket prover så att jag var självlysande tyckte jag, fick dricka kontrastvätskor bland annat. Jag föreslog att jag kunde stå som en julgran i korridoren, behövdes inga lampor men det blev inget av det. Jag fick en underbar läkare som verkligen lyssnade på mig, som gjorde allt mycket bättre.
Jag har lite annat smått och gott också i mina gömmor, ett förstorat hjärta där det finns plats för många och det ryms mer också säger hon med glimten i ögat.

Vad är det bästa som hänt dig som du bär med dig?
Min familj och jag är tacksam för mycket. Det är jättemycket som jag är glad för, alla guldkornen som finns i livet som inte behöver kosta någonting. Kan vara en fin upplevelse t ex i naturen och kunna visa och få kärlek är viktigt.
Det ger kraft och energi också. När jag gick på en folkhögskola som heter Hola så växte jag enormt som människa och det gav mig väldigt mycket, det glömmer jag aldrig. Där började jag med kreativ skrivning och det är bland det bästa jag vet.

Här är länken till ett tidigare inlägg som jag skrev om älskade mamma 2018.

Snart så är det 10 år sedan mamma fick sin diagnos.
Jag ville inte ändra något i intervjun med henne. Hittade denna intervjun i gömmorna som vi hade gjort 2018. ❤️
Mamma somnade in 27/5-2020

Alltid älskad och har alltid en speciell plats i mitt hjärta ❤️❤️❤️