I skrivande stund så sitter jag med ett levande ljus bredvid mig, reflekterar över hur snabbt livet kan vända, hur sårbart livet faktiskt är.

Jag har kärleken och hennes värme kvar i mitt hjärta, hennes närvaro känner jag av ofta. Alla minnen finns inom mig som jag håller med tacksamhet och värme.

Idag har det gått två år sedan hon somnade in på sjukhuset efter många år av sjukdom.

Min älskade mamma och bästa vän, vi kunde prata om allt. Vi fanns alltid där för varandra, vi trodde på varandras styrka att klara av allt oavsett vad vi mötte på livets stig.

Hon klagade aldrig trots sin sjukdom och fysiska problematik, hon peppade och lyfte fram styrkan i andra. Humorn hade hon kvar ända till slutet, hon visste att det lyfte henne.

Hon var full av liv och kärlek, hon hade en livslust som kunde bestiga de svåraste av vägar!

Hon var och är älskad av mig och så många andra, hennes underbara sätt var som en magnet!
I hennes närvaro så var inte skrattet långt borta om någon hade en tung dag.

Det var hennes livslust som höll henne vid liv så länge.
Precis det sa hennes läkare till oss efter hennes bortgång. Hon fick nästan 10 år efter sin diagnos, det är ovanligt fick vi höra.

Jag tog min mammas bortgång väldigt hårt, vi var så nära varandra. Det behövdes bara en blick för att veta vad den andra tänkte och kände.

Det finns också en sak till som tog så hårt på mig, vi fick veta flera timmar efter hennes bortgång att hon var avliden. Det var inte hennes läkares fel för han arbetade inte då när mamma var på sjukhuset.

Vi fick bortförklaringar till varför de inte hade ringt. De visste redan samma kväll hon åkte in att det bara är en tidsfråga, så tid fanns att ringa oss anhöriga. Efter ett dygn på sjukhus så orkade hennes kropp inte mer.

Jag hade en känsla om att det kunde vara en tidsfråga om när, men jag ville inte tro på det. Det fanns ändå ett hopp inom mig att det inte var hennes tid ännu.

Nog hade jag även ett hopp om att vi skulle bli meddelade om så var fallet, för att kunna få tillbringa hennes sista tid i jordelivet tillsammans.

Jag fick ett sista samtal med henne i telefonen några timmar innan hon vandrade vidare, jag ringde upp henne. Hon var trött men hon var fast besluten att komma hem igen, hon ville hem. Vi hade ett fint samtal, det är jag tacksam för! Jag är tacksam att jag fick ha henne som min mamma, den finaste mamman för mig!

Det sista hon sa till mig innan vi avslutade samtalet var “Var inte rädda, jag kommer hem igen.”

När jag sedan satt vid hennes säng på sjukhuset och höll hennes hand, så hörde jag hur hon ropade mitt namn tre gånger. Hon ville visa sin närvaro, hon ville där och då komma tillbaka till oss. Det fick jag bekräftat kort efter hennes bortgång.

Nu har mamma fått frid, hon finns med från andevärlden och visar vägen. Alltid när mamma är i närheten så är en del av det att jag får extra mycket energi, hon ger mig kraft och glädje. Känner extra mycket kärlek i mitt hjärta.

Jag ska tända extra mycket ljus för mamma idag, jag hedrar henne inte bara idag utan alltid!

Hon vill se oss glada och lyckliga, det vill även din mamma eller någon annan som du har med dig från andra sidan.

Jag hoppas att mitt inlägg kan ge dig tröst och hjälp på din väg.

Ha en fin dag!
Namaste Karolina & Änglarna